I höstas läste jag på Your.AZ om en intern uttagning där ”priset” var ett besök på en SOS Barnby i Ukraina. Jag tyckte personligen att detta lät väldigt spännande, både att besöka själva barnbyn med dess familjer men även att få en glimt av livet i Ukraina. Så med detta i tankarna knåpade jag ihop en slogan och höll tummarna, och tydligen har jag bra tummar, för i februari ringde Jessica Bühler och frågade om jag ville följa med.
Tidig morgon
Klockan 05.00 en grå, ruggig tisdagsmorgon började vår resa. Mina egna kläder fick plats i handbagaget, sedan hade jag väl en 45 kilo gåvor med mig som jag med viss bävan undrade hur vi skulle få igenom incheckningen. Jag hade med mig kläder, skor, fotbollar, basketbollar etc. Efter en överraskande smidig incheckning kunde vi slappna av lite och lära känna de andra deltagarna i vår lilla delegation. Där fanns Pia Watkinson från SOS Barnbyar, Elisabet Lindqvist från AZ Lund och Jessica Bühler från Corporate Affairs samt tre tjejer från Hemköp som sponsrar samma by. Vi kom fram till ett grått Kiev mitt på dagen. Direkt när vi kom av planet slog intrycken emot oss – buttra tulltjänstemän som älskar sina stämplar, människor i alla åldrar som röker överallt, stökig trafik, stora exklusiva lyxjeepar i mängder blandat med fallfärdiga Volga och Lada. Ofantligt stora, trista bostadsområden, kyrkor med guldtorn, ryska monument och lyxbutiker i en salig blandning.
Korruption och mutor fördröjer inflyttning
På onsdagen besökte vi ”vår” barnby, ett par mil utanför Kiev i en stad som heter Brovary. Jag kan nu intyga att byn finns där, husen är rejäla och vackra, omgivningen är vacker med tallskog tätt inpå, väl tätt inpå faktiskt. På grund av byråkratiskt strul, förväntade mutor och väldigt många beslutsfattare är det oerhört tungjobbat, vilket resulterar i att även trädfällning inne på området blir till ett nästintill omöjligt projekt. Det har till och med resulterat i att på vissa hus har man anpassat taken efter tallarna. När vi sedan fick höra om problematiken med el, gasdistribution etc började vi förstå varför inga familjer har flyttat in ännu. Men man jobbar för fullt med att lösa alla dessa praktiska problem och förhoppningsvis kan familjerna flytta in till sommaren. Jag håller mina tummar i alla fall.
Nervöst besök hos blivande SOS-familjer
När vi sett byn delade vi upp oss i mindre grupper och besökte de familjer som ska få flytta in i barnbyn. Jag var nervös när vi vandrade alla åtta våningar upp i ett hyreshus där det knappt fanns någon belysning i trapphuset och som antagligen aldrig hade blivit renoverat sedan det byggdes. Men då dörren öppnades och familjen stod där så släppte allt. Barnen var som mina egna, busiga, snackiga och nyfiket glada, mamman var också glad och öppen, nervositeten släppte och alla pratade med alla.
Sedan följde besök hos fler familjer, mer fika, frågor och berättelser, och vad som började stå klart för mig var att dessa familjer var okej. De har ett skyddsnät, mat, skola, syskon etc och har det faktiskt väldigt bra i förhållande till situationen. Och mycket, om inte allt, har dessa familjer SOS Barnbyars organisation att tacka för, och i förlängningen även AstraZenecas bidrag för att göra det möjligt. Det kändes bra.
Arbetslös och utan inkomst
Det som blev det jobbigaste under resan var då vi besökte utsatta familjer i Kiev. Den familj som jag besökte bestod av en helt uppgiven, ganska ung mamma till två barn, lägenheten var trång, igengrodd av smuts, lukt av kokt kål satt i väggarna, barnen var knappt klädda, varför de inte var i skolan vet jag inte, kanske struntade de i det då vi skulle komma förbi med lite kläder och leksaker. Mamman var arbetslös och utan inkomst och hade en alkoholiserad man som höll sig undan. Vad gjorde jag där? Vad skulle jag fråga henne? Att ta bilder kom inte på fråga. Jag kom på mig själv med att sätta mig in i hennes ställe att släppa in främlingar i en nedgången lägenhet, att bli iakttagen och granskad. Det var bara väldigt obehagligt alltsammans, och jag kunde inte låta bli att undra hur många fler sådana här hem det fanns runt omkring oss. Det var en lågmäld samling som träffades för enkel lunch innan det var dags för avfärd till flygplatsen.
Ska jag summera mina intryck från dessa tre intensiva dagar så är det nog alla kontraster man stöter på i Ukraina. Från stor rikedom för en del, till extrem fattigdom för det stora flertalet. Ett samhälle som till viss del har tappat kontrollen över det sociala skyddsnätet. Barn som fått en andra chans i livet tack vare frivilliga organisationer och donationer från företag som AstraZeneca och Hemköp – vi hjälper inte på långa vägar alla barn, men jag är nu övertygad om att vi med våra julklappspengar hjälper några, och det är väl en seger det med?
Tack för att jag fick följa med på denna spännande resa till Ukraina, den har givit mig både nya erfarenheter och nya vänner.
Mvh Peter