Om jag ska vara helt ärlig hann jag inte riktigt fundera över vilken typ av resa jag skulle på. Jag hade betalat flygbiljetterna själv men mentalt kändes det mer som om jag skulle åka på en jobbresa, än ett inspirerande äventyr.
På torsdagen den 7:e maj åkte jag direkt till Arlanda från Parkvägen och mötte upp Anna Lundqvist (representant från SOS Barnbyar) och Christian Wictorin (GodEl-kunden). Christian var härligt entuastisk, medan jag själv inte riktigt hade släppt kontoret och hade fortfarande svårt att mentalt fatta vart jag var på väg.
Efter en lång flygresa landade vi i Lusaka (Zambias huvudstad). Klockan var tolv och vi var lagom möra efter flygresan. På flygplatsen plockades vi upp av SOS Zambia och åkte direkt till det nationella kontoret som ligger i Lusaka. Där hade vi ett möte med personalen som arbetar med att samordna SOS Barnbyar i Zambia. Jag fick höra en massa siffror men det var svårt att riktigt fatta innebörden – 60 procent av befolkningen lever på under $1 om dagen (FN:s fattigdomsgräns), 87 procent på under $2 om dagen, i åldrarna 15 till 49 år är ca 16 procent hivsmittade, i vissa städer är det upp till 30 procent och den förväntade livslängden är ca 39 år. Industrin i Zambia kretsar runt brytning av koppar och därför har landet drabbats hårt av den rådande lågkonjunkturen i världen. Mötet gav dock lite ljuspunkter – SOS Zambia driver 3 byar i Zambia för 513 barn och har kommit långt i sin utveckling av sitt Family Strengthening Program (FSP) i vilket de hjälper 6000 personer.
Arbetar förebyggande
Efter mötet åkte vi till barnbyn i Lusaka, där vi skulle bo under vårt besök. Vi installerade oss för att sedan direkt åka ut i kåkstäderna (Compounds) och besöka personer som är med i SOS Barnbyars FSP. Med FSP vill SOS Barnbyar egentligen förebygga behovet av barnbyar, dvs. målet är att stärka familjerna omkring barnbyn så att inga barn överges eller far illa. Detta görs genom bland annat mikrolån, finansiellt/materiellt stöd och experthjälp. Det som slog mig när vi kom till kåkstaden var att det fanns så många barn och att alla lekte och var glada. Minerna hos de något äldre var lite mer nedstämda men alla var välkomnande.
Skönt att få leka
På lördagen gjorde vi en till utflykt till kåkstäderna. Denna gång låg byn ute på landet och vi fick träffa en familj som hade lyckats bra, men också en som hade det väldigt kämpigt. Den sistnämnda familjen var en grandparent-headed family (det innebär att en generation är borta och att familjen leds av mor- eller farföräldrar). Det var väldigt tungt att se hur de bodde men klumpen i magen växte till ett stort berg när jag fick höra vad som hänt familjen. Och det värsta var att detta endast var en av många tragiska familjeberättelser. Efter utflykten åkte vi tillbaka till barnbyn. Vi var alla tre väldigt nedstämda och hade svårt att greppa det vi hade sett. Väl framme i byn såg jag och Christian hur ett stort gäng med barn spelade volleyboll. Både jag och Christian blev sugna på att vara med. Det kändes oerhört skönt att få leka och skratta lite med barnen i byn efter förmiddagens tunga upplevelse.
Mammorna är hjältar
På lördagseftermiddagen åkte vi till en lokal marknad inne i Lusaka och även om det var lördag var det fullt med människor. På kvällen åt vi middag med en familj i barnbyn och därefter somnade vi alla gott. På söndagen började vi med att åka till ännu en marknad och eftermiddagen spenderade vi i barnbyn. Vi blev guidade runt av en av mammorna i byn. Byn består bland annat utav flera familjehus, i vilka barnen bor tillsammans med en mamma. I varje hus finns en mamma och ca tolv barn. Det var väldigt fascinerande att prata med mammorna, jag kände verkligen deras passion och glädje. För dem var det inget jobb utan de var verkligen mamma åt tolv barn. Mammorna är noga utvalda och har ofta egna barn som nu är äldre. De arbetar 24 timmar om dygnet och har ledigt 2 dagar i månaden. Det värmde verkligen att höra dem prata om sina barn med stolthet i rösten. Mammorna är verkligen riktiga hjältar!!!
Spelade fotboll med barnen
Självklart blev det lek även på söndag eftermiddagen. Jag och Christian spelade fotboll med vad som kändes som större delen av byn. Och när vi inte spelade fotboll hade vi en hel mängd med barn som klängde på oss. På förmiddagen på måndagen fick vi en guidning av de olika verksamheter som finns i barnbyn utöver bostäder. Det finns en skola (förskola upp till årskurs 13), en yrkesutbildning och medicinsk klinik. Dessa verksamheter är även öppna för personer i samhället runtomkring barnbyn och allt var mycket välfungerande, men man märkte att behovet var mycket större än vad barnbyn kunde ta hand om. Det märktes speciellt på den medicinska kliniken; jag skämdes när vi tog upp doktorernas tid med våra frågor för att det var så många som satt och väntade på att få hjälp.
Vi kan göra skillnad
Efter guidningen lämnade vi barnbyn för sista gången och min resa med SOS Barnbyar var slut. Det var svårt att förstå att jag bara hade spenderat två heldagar och två halvdagar där. Jag har aldrig tidigare fått så många intryck och kastats mellan så många olika känslor, så som glädje, hopp, förtvivlan och sorg, på så kort tid. Hela jag var uttömd på energi samtidigt som det ändå kändes otroligt bra att vara på väg tillbaka till Sverige. För här kan jag faktiskt åstadkomma en riktig skillnad, genom att göra det jag är bra på och tillsammans med alla andra på GodEl skapa resurser för dem som inte är lika lyckligt lottade som jag.