Svetlana öppnar försiktigt lägenhetsdörren i den slitna trappuppgången i Brovary. Från den lilla hallen skymtar ett kök till höger, till vänster en liten toalett och dusch och rakt fram finns lägenhetens enda rum i övrigt, ett kombinerat sov- och vardagsrum. Väggar, golv och möbler är slitna. En byrå, en fåtölj, en bäddsoffa och en spjälsäng utgör möblemanget. På byrån står en gammal tv
där en episod av Tom och Jerry visas.
Femåriga Denis sliter blicken från tv:n och tittar upp mot besökarna. Han tar ivrigt
emot presenten som SOS Barnbyars socialarbetare har med sig – färgpennor och ritblock. Han glömmer tv-programmet och börjar rita i stället. I spjälsängen vaknar hans lillebror Vova, 9 månader.
Familjen har varit med i SOS Barnbyars familjestärkande program i ungefär två
månader när vi ses. Svetlana är tystlåten och osäker och svarar enstavigt på våra frågor.
Hon tillhör den växande skara av ukrainska föräldrar som vuxit upp på institution. Hennes föräldrar var alkoholister och kunde inte ta hand om henne eller hennes fyra syskon, så de blev placerade på en institution.
– Jag antar att de tyckte att vi skapade problem och var i vägen, men vi brukade få komma hem på helgdagarna, berättar hon.
Barnhemmet låg på en mindre ort ute på landsbygden och när Svetlana bedömdes vara tillräckligt gammal för att stå på egna ben reste hon till Kiev, med hopp om att lättare kunna hitta ett jobb. Så blev det inte. I stället hittade hon mannen som är pappa till Denis och Vova. Det är barnens pappa som äger lägenheten familjen bor i, men han kommer och går som han själv behagar. SOS Barnbyars socialarbetare misstänker att han har alkoholproblem och att det förekommer misshandel i familjen. Svetlana har dock ingen annanstans att ta vägen. Hon har inget jobb. Familjen lever på ett minimalt statligt barnbidrag.
– Jag har ingen som hjälper mig, ingen support från mina föräldrar eller från mina syskon. Vi måste klara oss på egen hand.
Situationen har satt spår hos Denis. Han är enligt socialarbetarna instabil och blir lätt rädd. I hemmet finns ingenstans att dra sig undan när mamma och pappa bråkar.
Inledningsvis har SOS Barnbyar hjälpt Svetlana med mat, juice och mjölk. Denis har fått gå i förberedande kurs inför skolstarten nästa år. Svetlana själv har fått träffa SOS Barnbyars psykolog.
– Det har varit till stor hjälp att få emotionellt och psykologiskt stöd, berättar Svetlana.
– Jag skulle vilja att saker och ting ändrades till det bättre. Att allt blev bra här
hemma. För barnens skull. Jag skulle behöva hjälp att förändra mitt liv.
Hon berättar att hon hoppas få gå en datorkurs hos SOS Barnbyar.
– Eftersom jag inte har någon utbildning skulle den kunna hjälpa mig att få ett jobb.
På frågan om vad hon drömmer om för liv i framtiden, ser Svetlana först oförstående ut, men svarar sedan:
– Jag är inte van vid att drömma. Förr hade jag drömmar om vad jag ville för mig själv men nu är det bara barnen jag tänker på. Kanske kan min äldsta pojke bli läkare. Han är väldigt intresserad av sådant och ger mig alltid goda råd om jag har ont i huvudet: ”Lägg dig ner mamma”, brukar han säga. Jag skulle också
vilja att min son skulle kunna få ta danslektioner, eftersom han gillar att dansa hiphop.