Det är tidig morgon. Barnen på gatan sover fortfarande. De har lindat in sig i tygbitar och kartong. Varje del av kroppen är täckt. Det är helt omöjligt att se barnens ålder eller kön. Barnen täcker sig både för att motstå den kyliga, fuktiga natten och för att undvika övergrepp. De ligger nära, nära varandra.
Majoriteten av barnen är beroende av alkohol och/eller droger. Alkoholen stillar hungern, rädslan och bristen på trygghet. Gatan är barnens hem och de andra barnen deras familj. Gatubarnen i Moçambiques huvudstad Maputo försörjer sig genom att tigga, stjäla eller utföra enklare sysslor. De är utlämnade och oskyddade. De utsätts för misshandel, övergrepp och löper stor risk att hamna i prostitution och trafficking.
Många av gatubarnen tillhör de cirka en och en halv miljon barn i Moçambique som förlorat en eller båda sina föräldrar. Utan skyddet från föräldrarna saknar barnen ofta tillgång till både skola och sjukvård. Andra problem som de hamnar i är tidiga äktenskap, prostitution och barnarbete.
Trots att landets ekonomi har förbättrats sedan krigsslutet 1994 lever över hälften av moçambikierna i fattigdom. Det enskilt största hälsoproblemet bland landets barn är undernäring. En undersökning av Världshälsoorganisationen, WHO, visar att 41 procent av alla barn under fem år lider av kronisk undernäring.
Det är inte svårt att motivera varför SOS Barnbyar satsat på hela fem barnbyar i
landet. Behoven är enorma. Första barnbyn byggdes 1987 i Tete i nordöstra delen av landet. Syftet var att erbjuda ett alternativ för barn som blivit föräldralösa till följd av inbördeskriget. Eftersom området saknade infrastruktur och grundläggande service byggdes en förskola, en skola och en medicinklinik i anslutning till byn och även en bondgård och ett bageri.
Alla SOS Barnbyars barnbyar i Moçambique har familjehus, förskola, skola, socialt center och familjestärkande program. Byarna i Tete och Maputo har även ungdomsboenden och i Maputo finns dessutom ett träningscenter för blivande barnbymammor.
Genom åren har SOS Barnbyar varit aktiv i Moçambique även vad gäller katastrofarbete. Första gången var år 1988 när landet upplevde en allvarlig matbrist. SOS Barnbyar organiserade ett nödhjälpsprogram för att avhjälpa den hotande svälten bland barn och familjer i området omkring Tete. Under 1990-talet genomfördes fler nödhjälpsprogram främst i form av mat- och
medicinutdelning till undernärda barn, mödrar och gravida kvinnor. I februari 2000 härjade tropiska stormar i provinserna Gaza och Maputo och SOS Barnbyar kunde bistå med mediciner, dricksvatten och ett hus till familjer som tagit hand om föräldralösa barn.