Hae Soo Joung växte upp i barnbyn i staden Daegu i Sydkorea. I dag är han 50 år och chef för SOS Barnbyars sociala verksamhet i barnbyn. ”Jag har positiva minnen från min barndom – och jag vill hjälpa andra barn att också få det”, säger han.
Hae Soo var sju år när han kom till barnbyn år 1966, då Sydkorea sakta var på väg att återhämta sig efter koreakriget. Precis som många andra barn levde han på gatan, klädd i trasor och fullständigt utmärglad. Mamman var död och pappan klarade inte av att ta hand om pojken på egen hand, utan han lämnades så småningom till några släktingar. När Hae Soo fick lunginflammation kunde inte heller släktingarna ta hand om honom. Hans första tid i barnbyn präglades av sjukdomen och det tog lång tid och mycket omsorg från hans nya barnbymamma innan han återhämtade sig.
- Min favoritsyssla var att hjälpa min mamma i grönsakslandet, det var hårt och slitigt men samtidigt tillfredsställande att se grönsakerna växa upp, säger han.
Hae Soo berättar att standarden i familjehusen var enkel på den tiden. Hemmet saknade kyl, frys och tvättmaskin, vilket innebar ett tungt arbete för barnbymamman, som hade nio barn att ta hand om.
- Men ändå hade vi det mycket bättre än de flesta andra koreanska familjer. Många av mina skolkamrater var avundsjuka på de möjligheter vi som bodde i barnbyn hade, säger han.
Efter att ha studerat ekonomi vid universitetet och gjort sin militärtjänstgöring tillfrågades Hae Soo av barnbychefen i Daegu om han ville arbeta för honom. Vad han inte förväntade sig var att arbetet skulle vara så utmanande.
- Jag förstod helt enkelt inte barnens behov. När jag växte upp i byn var de flesta barn föräldralösa och de största problemen var hunger och fattigdom. Nu rör det sig om barn som kanske har föräldrar i livet, men som har vanskötts eller utnyttjats, berättar han.
Hae Soo återvände till universitetet för att läsa sociologi och känner sig nu betydligt bättre rustad att hjälpa barnen.
- Numer har jag har en betydligt bättre förståelse för de trauman och det lidande som många barn har gått igenom. Men den bästa skolan var utan tvekan att växa upp i barnbyn, säger han.